Ett ämne som är riktigt inne just nu är det totalt jämställda föräldraskapet, med lika mycket ledighet för mamman och pappan. Dagens unga föräldrar helt ur ett jämställdhetsperspektiv och inte ur ett biologiskt sådant som det ju faktiskt är. Tycker jag alltså...
Vi är ju däggdjur trots allt.
Det är knasigt med amningshysterin för alla kan ju inte amma.
Så är det bara och det finns alldeles utmärkta ersättningsprodukter som ger friska och glada barn, men inget kan väl ersätta originalet om man har besvärsfri tillgång till det? Eller?
Från mamman då - ingen hysteriskt pumpande Ragnar!
Men som sagt nappflaska duger alldeles utmärkt det också.
Däremot tror jag faktiskt att ett litet barn som legat i nio månader i samma varma och ombonade miljö faktiskt känner stor trygghet i mammans röst och lukt. Jag tror också att det är biologiskt smart att låta det erkända bandet mellan mamman och barnet få vara intakt under den första tiden,
om allt fungerar utan problem så klart.
Jag har t.o.m. uttryckt kommentarsåsikt i frågan, i en just nu
väldigt populär blogg. Debattvågorna gick höga i kommentarsfältet! Det är vansinnigt svårt att formulera sig utan att det missförstås. Omöjligt rent av!
Men ändå; en bebis känner igen mamman och visst går det alldeles utmärkt att ersätta det bandet om det behövs, vid adoption (som väl ändå föregås av några månaders tillfällig vistelse av något slag i de flesta fall) till exempel, men det ska då inte ske ur något jämställdhetsperspektiv! Ett jämställt samhälle får vi inte genom att använda barnen som slagträ, utan genom att värdera kvinnors och mäns arbete lika. Vågar jag tillägga; "så långt det är möjligt" om jag med det menar omhändertagande om barnen...?
Den tyckande bloggaren!
Om det bara är en innan det blir helg igen!
