Sopran!

Ja men - jag är ju fortfarande sångbar.
Idag var det högmässa (man behöver inte vara rälischööös för att sjunga på en sådan) med soloinsats av dotterns allra bästa kompis Rebecca Rasmussen. Snart färdigutbildad på Operahögskolan, så hon låter riktigt bra...
Dramatisk sopran är hon, och sådana är det inte alltför gott om.

En annan mycket stor - nästan större - händelse är att Leia har tappat sina två första mjölktänder!

Redan två nyingar på väg upp!

Alltid trevligt att sitta i soffan med en filt omkring sig!

Vi fick hem henne och hennes lilla mamma igår. Efter en förkyld vecka så var inte orken på topp, men efter några timmars (!) middagslur så vaknade hon till igen. Genast började hon bygga affär över hela köket, och vi tvingades alla att handla.

» "Man behöver inte pengar - det går bra att låtsas ju!"

Sött!

...måste ju skryta om min fina dotter också!

Hon blir snart VM vilket, för dem som inte jobbar på samma företag som hon, är rena grekiskan.

Vi nämner inte att den fina bilden med de trasiga glajjerna är publicerad...

Men...det innebär att hon måste lämna ifrån sig nycklarna från nuvarande butik.
Svårt värre!

Tur & retur!

Nä men oj - jag ska visst iväg till kören klockan 19:15 idag!

Jag är i alla fall inte gråhårigast i gänget!
Några nya ansikten av yngre årgångar ser jag, men de flesta har hängt med sedan urminnes tider...

Ska man göra comeback?

Jag la ner körsången för ett par år sedan i samband med att vår dirigent gick i pension, och för att jag inte orkade med allt tjafs som uppstod (den korta versionen...).
Igår var vi i Tyresö kyrka - händer inte varje söndag - för att delta i avtackningen för nämnda dirigent som nu går i pension även från sin organisttjänst. Han passade lämpligt nog på att fylla 68 år samma dag.
Vi deltog minsann i kyrkkaffet också, eftersom den "glammigare" delen av avtackningen skulle ske där.

Visst ser det moffigt ut på sina ställen...?

Jag kände mig nästan som en högt uppburen celebritet när alla gamla (ja, de hade ju blivit äldre de med!) körkompisar kom fram och kramades och berättade att de saknade mig, och att jag behövdes i kören. Efter lite psalmsång (det var en väldigt ovanlig söndag...numer i alla fall) så satt ju rösten där igen. Texterna kom jag ihåg på det mesta av sådant som kören sjöng, så nu undrar jag nästan om det inte är läge för vadslagning!

Om hur länge det dröjer innan jag börjar sjunga med dem igen...