Vi kämpar på och lever fortfarande bägge två, även om den ena av oss har lyckats uppnå en ålder av 87 år. Sånt märks ju i en åldersskillnad på nitton år, det gör det.
Förra våren fick makelse oönskat prova på den svenska vården och drog på sig en vårdskada av den upplevelsen. Han hade fått en övre luftvägsinfektion och svimmade av här hemma.
Det blev pingplongen in till Sös-akuten och så småningom inläggning på en lungavdelning. Helt i sin ordning eftersom det var den primära sjukorsaken.
Dessvärre är han även drabbad av Parkinson och medicinerar fem ggr per dygn för detta. Mycket nogsamt med doseringar och styrka på dessa mediciner, men hej vad (skit)Sös inte hade koll på olika journalsystem. Beklämmande! Resultatet blev en plötslig nedgång till minst tio år gammal dosering av medicinerna trots mitt ihärdiga påpekande om de korrekta doserna. Mina försök att korrigera det hela möttes av oförståelse och ren dumhet. En av läkarna försvarade sig med att hon var lungexpert och inte kunde så mycket om Parkinson. Det hade ju dels varit klokt att under utbildningen lyssna på det som sades om sjukdomen, men också att lyssna på mig.
Jag minns särskilt en tillkallad neurolog av asiatiskt ursprung (Wei-Gang-Ghu, jag tittar på dig...) som minsann hade behandlat över tusen patienter (irrelevant information) och vägrade lyssna på mig, när jag påpekade de felaktiga doseringarna.
När jag insåg vidden av alla felaktigheter, gick jag ner till sjukhusapoteket och begärde ut en receptlista, vilket naturligtvis gav mig rätt på alla punkter. Den lille asiaten syntes inte till mer, men jourläkare tillkallades och det blev ett himla hallå faktiskt...
Försiktig upptrappning ordinerades, men genomfördes aldrig. Man drog direkt upp på ordinarie nivåer av dessa närmast knarkliknande mediciner, vilket så klart ledde till förgiftningssymptom. Dessutom lyckades man innan utskrivning till geriatrik flytta make till annan avdelning, så man slapp konfrontationen med mig. Fegisar!
Jag gjorde så klart en anmälan, vilken ledde till att ny chef tillsattes på den omtalade/misskötta avdelningen och att redan etablerade (men inte efterlevda) rutiner skärptes.
Tyvärr fick vi aldrig någon personlig upprättelse eller ursäkt, så jag funderar på att gå vidare till IVO.
Borde jag göra det?
Uppdatering:
Det blev en IVO-anmäkan enligt Lex Maria.
Titta här då, efter mycket rehabbande så är han frisk nog att orka med att gå till Bibblan och läsa en tidskrift. Det har varit ett hett efterlängtat mål. 💓
