Som vanligt var kyrkan fullspikad med folk, och som vanligt sjöng vi alla de gamla härliga sångerna och psalmerna. Det kan faktiskt vara alldeles härligt och underbart även om man - som jag - inte är religiöst lagd. Kyrkorummet är vackert och en utmärkt konsertlokal.
Vi sjöng så det tårades ögon både här och var. Anna som har slutat i kören kom fram efteråt och berömde oss i så översvallande ordalag att hon började skvala igen!
Eftersom alla vet att vi hela tiden gör sistanummer lyfter vi oss i hårrötterna och ger "allt". Jag kände själv att rösten till slut satt ordentligt och gav verkligen jäääärnet på alla höjdtonerna. Det lär ha klingat ut under kyrkovalven! Det är lätt att se på H-B att vi gör ett bra jobb (och likaså när vi inte gör det) och han såg mer än nöjd ut.
Här kommer nu ett par bilder på klassiska dirigentposer så som vi är vana att se honom:
Den vanligen så skinntorre prästen Paul Westerlund dammade faktiskt av sig efter predikan och ropade ner H-B från läktaren för att ge honom ett officiellt tack och en blomma från församlingen.
Efter vad jag har förstått ska kyrkorådet också tacka av honom i samband med vår julkonsert den 26 december. Vi får hoppas att så blir fallet, och sen återstår repetitioner och resan till Rom i början av mars nästa år. Sen... är'e det SLUT på HB-eran! Konstigt va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar