När historien knackar på...

Jag får väl skriva det här med lite otydlig stil...för att skona bästa maken!

Igår ringde det en dam med bestämd stämma (bortarbetad skånska) och önskade tala med min lagvigde.

Eftersom han var ute och flyttade mängder med snö till ett säkrare ställe att smälta på, så var jag inte helt intresserad av att avbryta, men hon stod på sig.

När jag sa namnet verkade inte direkt jubel uppstå.

Hm, märkligt tyckte jag...

Det visade sig vara ett gammalt ragg/pök (eller vad man ska skriva - hon tycker säkert att det ska var något tjusigt haha) från sextiotalet som hade haft en av H's söner till bords på en fest i lördags. Nu ville hon så gärna prata med sin gamla "fling" igen,  eftersom de hade spelat ihop förr (ja, det stämde ju i och för sig).

Men jösses vad han blev ställd, och slingrade sig - jag intervjuade honom efter samtalet - när hon önskade att han skulle bestämma tid och plats för en fika. Med mig också förutsätter jag...

Stackars karlar som inte gillar att bli uppvaktade!

Jag tycker att det var ganska kul, och att han ska känna sig extremt hedrad öv er uppmärksamheten.

...fast han tror att hon är nyfiken på hur han ser ut nu för tiden.

What the heck, tanten har också blivit lika många år äldre ju!
De var båda gifta när det begav sig.
"Aktiviteterna" begicks enabrt i samband med spelningar (och utomhus, vilket är något värt att ägna ett Hmpf...men jag var inte aktuell för dyklika sysslor då, så jag kan verkligen inte annat än gratulera till att det skedde!)
Hon gjorde slut för att hon träffade en annan (utöver den hon var gift med alltså...) somk hpn fortfarnde är gift med.
Festen jag nämnde var hennes X's 80-årskalas där tydligen både hon och nuvarande maken var inbjudna.

Vem påstår att det var lugnare förr undrar jag...?

Gissningsvis så kommer inget att hända utan det hela får rinna ut i sanden.

Nog så talande!
Fast nu är han minminmin!